Kamelen Karoline’s funderingar

Långt, långt härifrån ända bort I södra Egypten ligger en liten stad vid foten av ett taggigt berg. Runt omkring staden finns det en stor öken som är så stor att det tar flera dagar att gå tvärs igenom den. Utanför staden nästan nere vid floden fanns det en gång en gammal man som inte ägde många saker har I världen förutom sin kamel Karoline och några verktyg. Hyddan de bodde I var liten och höll knappt ihop. Värst var det när det regnade för då rann vattnet igenom det trasiga taket och ner på golvet där både mannen och Karoline hade sina sovplatser. Men nu är det ju en gång så att det regnar inte ofta I södra Egypten och det är väl tur det. För det mesta skinner solen från en klar blå himmel. Karoline tyckte att det är väldigt skönt, för hon är frusen av sig, men annars var det inget större fel på henne, lite mager kanske med dagens mått mätt.
Hennes största problem var en liktå som alltid värkte I januari månad. Varför den gjorde det visste ingen och absolut säkert inte Karoline. Men hon bar sin liktå med jämnmod och när det värkte som allra värst baddade hon den med liniment. Sedan traskade hon vidare, sida vid sida med den gamle mannen, när de gick på sina skattsökar jakter långt uti öknen i södra Egyptens stora land.
Karoline hade bott hos den gamle mannen i många, många år. Karoline var numera en ganska gammal dromedar, som för länge sedan hade gett upp hoppet att bli gift. Nej hon hade accepterat att vara en ungmö under resten av sitt kamel-liv. Hon hjälpte honom att bara ris och lite annat smått och gott som han fann när han gick ute i öknen. Ibland hittade han riktigt bra saker som han sedan sålde på torget på lördagarna när det var torgdag. En gång fann han ett bildäck som var alldeles helt och fint och han fick bra med pengar för däcket när han såldet det. Då blev det fest i stugan må ni tro. Bägge åt de så att de nästan sprack så mätta var de. Efteråt spelade mannen på sitt munspel och Karoline dansade runt, runt utan en tanke på sin onda tå.
Tiden gick, ibland var det fest och ibland var det ont om mat och då suckade gubben och sa “Ja du Karoline, jag hoppas att jag aldrig blir så fattig att jag måste sälja dig med”. Karoline var inte ett dugg orolig för hon kände på sig att de alldeles säkert skulle hitta en bra sak den dagen. Men var i allsin dar var det som låg på sidan av vägen om inte en gul halmhatt med ett blått band runt kullen som hängde ner långt över kanten av hatten.
“Karoline”. skrek mannen. ” Har ska du få dig en hatt och han satte hatten på Karoline. Hon var så stolt och kråmade sig värre. Hon vred och vände på sitt huvud ock stönade av lycka. Den kvällen stod hon länge vid den spruckna spegeln som hängde på väggen i hyddan och beundrade sig själv från alla vinklar. Hon tyckte själv att hon var väldigt vacker.
För det mesta hittade de bägge kumpanerna tillräckligt med saker att sälja på torget. Mest var det ris förstås men det behövdes ju alltid, särskilt när det ofta blir kallt på natten ute i öknen. Det var många som skrattade ar det omaka paret, Karoline med sin gula halmhatt med de blå banden på huvudet och den gamle mannen med en stav I handen som vandrade runt i öknen dagarna i ända. Men det gjorde ingenting tyckte Karoline för hon var ju när allt kommer omkring en ganska gladlynt kamel. Den gamle mannen brydde sig inte heller om att folk skrattade at dem, det får de väl roa sig med tyckte han och vandrade tryggt vidare.
Bara för att Karoline var en ungmö ska ni inte tro att hon inte hade ett par friare när hon var en ung och sprallig dromedar. Tvärtom, hon hade flera som sände henne smäktande blickar med åtföljande smackande ljud. Hon hade tom ett par som nästan hamnade I slagsmal över hennes gunst. Ibland när hon gick sakta bakom den gamle mannen tänkte hon på hur det var en gång för länge sedan. Hon fnissade åt minnet av kamelen Clyde som verkligen var en riktig dunder dromedar och hon begrundade igen vad som hade hänt den gången för länge sedan.
Kamelen Clyde var en benig liten rackare som räckte knappt ner till marken. På den tiden bodde Karoline på Hussein oasen tillsammans med förtiotvå andra kameler. Clyde hade blivit kvarlämnad av en av de många karavaner som rastade i oasen, antagligen för att han inte ansågs äga något större värde och bara drack upp vattnet fär de andra kamelerna. Han fick arbeta för mat och vatten med att städa toaletterna.
En dag fick Clyde för sig att fria till Karoline. Hon mindes ännu hur alla de andra kamel fröknarna hade skrattat sig fördärvade när de fick reda på saken. Naturligtvis hade Karoline gett honom korgen och det med besked.
Clyde hade vandrat ut I öknen, långt, långt bortom bergen för att begrunda sitt olycksaliga äde. Inte för att det är något ovanligt med att en kamel tar sig en öken promenad, tvärtom de gör det rätt ofta när de behöver lösa stora problem som till exempel natt-navigationen. Stjärnorna flyttar som bekant på sig och ibland hinner inte kamelerna riktigt med och därför behöver de gå ut och vandra för att få allting rätt igen. Men det var inte saken med Clyde, nej han gick långt, långt bort i riktning mot väster och begrundade sitt öde att få korgen av Karoline och inte hennes hand.
Han gick i flera veckor utan vatten och det kan kamelerna göra ibland, men inte om dom far skavsår av den glödheta sanden och det händer ibland. Detta elände drabbade förståss Clyde och han blev så om tumlad att han började se i syne. Han trodde sig se en grön, vacker oas och sprang utan tanke på sina skavsår rakt in I en bergvägg och fick en riktig hjärnskakning. Någonting måste ha hänt med hans förstand för han bestämde sig for att gå tillbaka och fria igen till Karoline.
En sådan tokig kamel sa alla när de såg honom komma haltande och utmärglad in till Hussein Oasen igen. Vad I all världen var nu på gång?, frågade sig alla kamelerna och rynkade extra på sina mular. Kamelerna har för vana att rynka på sina mular när dom är brydda, upprörda eller tycker att någonting är alldeles för småaktigt för att de ska befatta sig med det hela.
Utan att bry sig om deras ogillande trampade Clyde rakt fram till Karoline och böjde sig ner på sina framknän och friade återigen till henne. Hon tog det hela med en ytterst foraktfull min som ju kamelerna kan göra när de ogillar någonting och hon fräste till Clyde, “Du din gamla, fula dromedar du kan sticka iväg till världens ände vad mig anbelangar”, och sedan tillade hon, “jag har en annan som jag ska dela mitt liv med och hon gick med långa steg iväg från stackars Clyde och med det mest föraktfulla ögonkast hon kunde åstadkomma. Chocken av detta blev för mycket för stackars Clyde han föll ihop och dog. Uppsyningsmannen konstaterade när han undersökte den döda kamelen att hans hjärta hade brustit.
Karoline trodde att hela saken var ut världen tills dess att hon märkte att hennes vänner drog sig undan en efter en och hennes friare han bara försvann en natt för att aldrig mer komma tillbaka. Hon kunde aldrig förstå varför hon blev utfrusen, det var väl inte hennes fel att den tokiga Clyde hade dött av brustet hjärta. Han hade väl ända kunnat förstå att ett äktenskap mellan dem var helt otänkbart. Han den fule oansenlige toalett städaren och hon den vackra Karoline, ansåg hon vara fullständigt självklart.
Åren gick och Karoline fortsatte att vara ogift och inga fler friare uppenbarade sig. Hon blev rynkigare och rynkigare och hennes förut så vackra knän svullnade upp och blev stora som fotbollar. Till slut blev hon körd på porten av uppsyningsmannen. Där ute i öknen gick hon och vandrade runt, runt och bara grät och det var på det sättet som hon träffade den gamle mannen som var sin vana trogen ute och letade skatter i öknen. Han tog hand om stackars Karoline som hade irrat omkring helt vilsen och övergiven I flera veckor. Hon flyttade in i hans hydda och gjorde sig snart hemmastadd.
”Ja ja”. Suckade Karoline där hon gick i sakta mak bakom den gamle mannen med sin stav I handen, ”där ser man vilka problem en kärlekskrank kamel kan åstadkomma. Tänka sig att det hände mig, den vackra Karoline, ack ack ack”. Och hon vandrade vidare och de blå banden I hennes gula halmhatt svajade i den lilla ökenbrisen.

Kamilla Kirch